Akademiens historia

Akademiens mål var från början att ”i Sverige upparbeta och kringsprida kunskaper i matematik, naturkunnighet, ekonomi, handel och nyttiga konster och manufakturer.” Akademien skulle ge stöd åt forskning och vetenskaplig utveckling. I ett längre perspektiv skulle en sådan utveckling stärka Sveriges ekonomi. I Handlingarna publicerades läsvärda rön som skrevs på enkel svenska. Dessa gjorde akademien känd i landet och snart också i Europa. Bland Akademiens första ledamöter fanns Carl von Linné, Anders Celsius, Anders Johan von Höpken och Christopher Polhem.

Akademiens nuvarande struktur med uppgift att främja vetenskaperna, främst matematik och naturvetenskap, skapades av den kände kemisten Jöns Jacob Berzelius på 1820-talet. Berzelius var akademiens ständige sekreterare 1818–1848.

1700-talet

Vetenskapsakademien grundades den 2 juni 1739 av Jonas Alströmer, Sten Carl Bielke, Carl Wilhelm Cederhielm, Anders Johan von Höpken, Carl Linnaeus (senare von Linné) och Mårten Triewald. Två år senare, den 31 mars 1741, godkände Fredrik I Akademiens grundregler och därmed blev Vetenskapsakademien kunglig.

De lärda sällskapens tidsålder

Grundandet av Vetenskapsakademien 1739 var en tidstypisk händelse. I många europeiska länder bildades vetenskapliga akademier under 1700-talet. Royal Society som grundades 1660 och Académie des Sciences (1666) var de tydliga förebilderna. En drivkraft bakom akademibildningarna var ett missnöje med de traditionella lärosätena, universiteten, som man ansåg endast reproducerade gammal kunskap och inte producerade någon nyttig och användbar kunskap. Det uppstod på många håll behov av ett vetenskapligt forum som ställde riket och dess mål i första rummet. Vetenskapsakademien betonade i likhet med sina utländska förebilder vetenskapens ekonomiska nytta.

Vetenskap för folket

Utgivningen av kvartalstidskriften Vetenskapsakademiens Handlingar hade det bestämda syftet att till folket föra ut nyttiga praktiska kunskaper och erfarenheter. Man ville samla kunskaper för att därefter sprida dem. Man ville så och odla kunskap för framtiden, ”för efterkommande” som det stod på tidskriftens framsida.

Det fanns på den tiden inga klara gränser mellan vetenskap, näringar, ekonomi och handel vilket också avspeglade sig i den klassindelning Akademien gjorde. För att få ett så brett spektrum av kunskaper som möjligt under samma tak ville man föra samman representanter från olika verksamhetsområden, framför allt vetenskapsmän av olika slag men också politiker och andra bemärkta personer. Alla ledamöter knöts till var sin klass. Till en början hade Akademien fem klasser: astronomi, ”Elementa” (dvs. experimentalfysik, matematik, mekanik och arkitektur), Naturalhistoria (där också näringar som fiske, jakt och silkesmaskavel ingick), ”Artificalia” (med vilket man syftade på hushållning, industri, handel samt medicin), och ”Lingua” (svenska språket). Man tog emellertid inte så allvarligt på klassindelningen som senare även kom att ändras ett flertal gånger.

I kunskapens frontlinjer

Vetenskapsakademien fick en flygande start på sin verksamhet. Den blev framgångsrik från första stund, inte minst tack vare det utbredda och starka stöd den fick från politiker, i första hand hattarna, och från hovet. Ordet ”kunglig” i Akademiens namn betydde mycket för dess status. Man såg allmänt Akademien som en företrädare och symbol för tidens nya naturvetenskap. Den hade en progressiv och innovativ framtoning i och med att man så entydigt betonade att man skulle inrikta sig på forskning och inte på undervisning av gamla lärdomar. Man ville stå vid kunskapens frontlinjer.

Tre verksamhetsgrenar

Under Vetenskapsakademiens tidiga år bestod verksamheten huvudsakligen av sammankomster, föreläsningar och utgivning av skrifter, inte minst Handlingar. Men snart kom man igång med egen forskning, framför allt i astronomi som i samtiden var en vetenskap på modet. Viss betydelse för Akademiens astronomiska profil under 1700-talet hade säkert att göra med att astronomen Pehr Wilhelm Wargentin så länge satt som ständig sekreterare (1749–1783). Wargentin hade stor betydelse för Akademien under dess tidiga år. Han var en allmänt mycket duglig person och till hans meriter kan läggas att han drog igång Akademiens egen forskning och att han inledde ett internationellt samarbete med andra akademier.

Till en början hade ledamöterna täta och regelbundna sammankomster – en till två gånger i veckan – då de höll föredrag, diskuterade och utväxlade rön med varandra. Det var en stor skriftlig aktivitet som dessa möten resulterade i. Det ålåg alla nya ledamöter att hålla inträdestal, vilka trycktes, samlades och utgavs i en serie. I en annan serie samlade man alla avgående preses föreläsningar, och eftersom man så ofta som varje kvartal utsåg en ny preses, eller ordförande, blev dessa texter snart talrika. Och alla avlidna ledamöter förärades ett åminnelsetal vilket resulterade i en tredje serie. Dessa tal baserade sig i många fall på den dödes självbiografi. De olika typerna av tal eller föreläsningar utgör goda historiska källor eftersom däri behandlas ämnen och vetenskapliga problemställningar som låg i tiden.

Från 1746 arrangerade Akademien offentliga föreläsningar på Riddarhuset. De kom att kallas de Thamiska föreläsningarna eftersom de kom till genom en donation av kommerserådet Sebastian Tham. De hölls en gång i veckan, till en början av den ständige sekreteraren, men fr.o.m. 1759 fanns en Thamisk lektor som ansvarade för denna uppgift. Också här var syftet att sprida bildning till folket.

Almanackan: en guldgruva

Att Akademien 1747 fick privilegium (ett slags monopol) på utgivningen av svenska almanackor tryggade dess framtida verksamhet i många år i ekonomiskt hänseende. Almanacksprivilegiet var Akademiens i 225 år innan regeringen 1972 drog in det. Inför 1700-talets makthavare framhöll Akademien sin överlägsna astronomiska och vetenskapliga kompetens som argument för att få detta monopol. Men man blev tvungen att göra vissa eftergifter eftersom folket ville ha kvar väderleksprognoserna som man ju omöjligen kunde veta ett år i förväg. Andra element i dessa almanackor var predikotexter, djurkretsens tecken, solens, månens och planeternas stånd. Även information om marknadsdagar och postgång kunde man ta del av. Almanackorna blev således ganska traditionellt utformade trots allt. Men Akademien satte dock sin prägel på dem genom att längst bak lägga in en uppsats med ett folkbildande syfte. Den handlade mestadels om något som rörde jordbruk eller medicin.

Ganska snart efter att almanackan började utges ändrade Sverige tideräkning från den julianska kalendern till den gregorianska. Eftersom den julianska kalendern inte stämde med solåret uppstod med tiden ganska besvärliga tidsförskjutningar, vilka krävde regelbundna korrigeringar. Från 1753 började även i vårt land den moderna tideräkning gälla som redan hade införts i de flesta europeiska länder.

Astronomin i centrum. Observatoriet byggs

Astronomin stod i fokus för Akademien redan från början. Givetvis tack vare almanackan och införandet av en ny tideräkning, men de internationellt uppmärksammade solförmörkelserna och Venuspassagerna spelade också en viktig roll för astronomivurmen. De stora utländska akademierna hade egna observatorier och Kungl. Vetenskapsakademien ville inte vara sämre. I september 1753 stod således det nya observatoriet färdigt på Brunkebergsåsen i dåvarande utkanten av Stockholm. De två Venuspassagerna 1761 och 1769 blev formliga folkfester. På observatoriet samlades såväl hög som låg för att beskåda Venus passera framför solskivan.

1700-talets slut

De första tre, fyra decennierna av sin existens hade Akademien stora framgångar i likhet med svensk vetenskap i allmänhet som under denna tid var världsledande inom flera ämnesområden. Det fanns en stor entusiasm för vetenskaperna och Akademien blev för denna en självklar och naturlig samlingspunkt. Mot slutet av seklet fanns dock många tecken på att Akademiens storhetstid närmade sig ett slut. Naturvetenskaperna tappade i popularitet och likaledes gjorde Akademien. Många av de världsberömda svenska vetenskapsmännen hade gått bort och med Gustav III sattes en ny dagordning i Sverige som bland annat innebar en intresseförskjutning bort från de solida vetenskaperna till ett svärmeri för mysticism och de sköna konsterna. Tiden var nu böjd för esteticism och ytlig kvickhet. De ledande skikten under den gustavianska eran hade inte mycket till övers för den glanslösa och tråkiga naturforskningen som tedde sig löjlig i sitt allvar och sin fördjupning i triviala detaljer. Nu var det plötsligt naturvetenskapen som i mångas ögon var gammalmodig och utsattes för gyckel av den nya tidens fanbärare som Kellgren och hans kollegor på Stockholmsposten.

1800-talet

Den gustavianska tiden med dess förkärlek för de vittra konsterna och flirt med ockultism och mystiska tankeströmningar gled över i den framväxande romantiken som också den föredrog konsten framför vetenskapen. Romantikerna betonade känslan och inlevelsen och kritiserade det rationella förståndets begränsningar. Fantasin, föreställningsförmågan och intuitionen var de mentala förmågor som glorifierades. Andlighet och idealism sattes i motsats till materialism och ekonomisk egennytta. Den romantiska tidsandan stod alltså i motsättning till de rationella ideal, de ekonomiska och materialistiska mål och den naturvetenskapliga verklighetsuppfattning som Akademiens hela verksamhet utgick ifrån.Under början av 1800-talet då romantiken fick sitt genombrott hade man inte mycket till övers för empiri och utilism vilket fick till följd att man även i naturforskningen ägnade sig åt spekulation. Romantikerna var förvisso intresserade av naturen men inte som någonting att empiriskt undersöka utan mera som något att försjunka i med känslan och inlevelsen. Det kunde ibland bli frågan om ett närapå religiöst natursvärmeri.

Berzelius och Akademiens nya storhetstid

Efter Wargentins död stagnerade Akademiens verksamhet och både kvalitativt och kvantitativt sett märktes en försämring av det som producerades. De ständiga sekreterarna avlöste varandra men ingen lämnade några betydande spår efter sig. Det var svårt att ersätta den på många sätt kompetenta Wargentin. Det dröjde ända till 1820-talet innan Akademien fick en ny vital kraftinjektion och det var tillsättningen av den världsberömde kemisten Jacob Berzelius som ständig sekreterare 1818 som inledde denna nya storhetstid.

Berzelius var empirist och metafysisk materialist och han kritiserade ofta den romantiska naturfilosofins förvillelser. Han såg alltid till vetenskapens bästa och som person var han mycket kraftfull och kompromisslös. Akademien hade god nytta av hans organisationsförmåga och outtröttliga flit. Han var även en god stilist vilket bidrog till hans inval i Svenska Akademien.

Som Akademiens nye sekreterare satte han genast igång med en omorganisering av Akademien, av dess författning och arbetsprogram. Han gjorde om hela klassystemet så att det bättre avspeglade den dåtida synen på vetenskaperna. Redan två år senare, 1820, gjorde han åter en ny klassindelning. Nu var den mera teoretiskt genomtänkt och överensstämde i högre grad med den ämnesindelning som gällde på universiteten. Nu fanns det nio klasser. Inte förrän på 1900-talet gjorde man om denna klassifikation.

Berzelius införde från 1821 en årligt återkommande högtidsdag på Akademien. Den firas än idag den 31 mars. Genom hans försorg började Akademien utge Årsberättelser om vetenskapernas framsteg där han med stilistisk briljans och skarpsinnighet redogjorde för de framsteg som gjorts i vetenskaperna under året som gått. Dessa årsböcker utgavs åren 1821-1847. De översattes till olika språk och blev flitigt lästa över hela Europa.

Genom Berzelius fick Akademien sin återupprättelse och dess status höjdes drastiskt. Under hans tid som ständig sekreterare deltog även andra framgångsrika svenska vetenskapsmän i Akademiens arbete som t.ex. Carl Adolph Agardh, Elias Fries, Sven Nilsson och Anders Ångström. Det var Berzelius som inspirerade och visade vägen för de övriga forskarna.

Vetenskapens högborg i Stockholm

Kungl. Vetenskapsakademien var under 1800-talet inblandad i praktiskt taget varje vetenskaplig aktivitet som tilldrog sig i Stockholm. Eftersom det dröjde länge innan huvudstaden fick ett universitet fick istället Akademien vara naturvetenskapernas högborg. Även i flera av Akademiens institut bedrevs en intensiv vetenskaplig verksamhet.

Naturhistoriska riksmuseet uppstod tack vare alla gåvor i form av naturföremål Akademien redan tidigt fått motta. Man behövde snart en lokal där de kunde förvaras. Under 1800-talet växte museet kraftigt tack vare alla expeditioner som svenska forskare deltog i, inte minst polarforskaren som var anställd av Akademien och arbetade som intendent och professor på museet. 1861 blev han också ledamot i Vetenskapsakademien. Syftet med alla expeditioner som Nordenskiöld och andra deltog i var att göra observationer, beskrivningar och insamlingar av naturhistoriska objekt som plantor, djur, fossiler, stenar o.d. Mycket av detta material hamnade på Naturhistoriska riksmuseet som ända fram till 1965 stod under Akademiens inspektion.

Akademien spelade också en viktig roll vid framväxten av den moderna meteorologin i Sverige. Tack vare Akademiens försorg började man över hela landet att regelbundet göra meteorologiska observationer som skickades till Akademien. Antalet väderstationer växte lavinartat: från 40 till 450 mellan åren 1873 och 1890.

Med Karolinska Institutet hade Akademien ett nära samarbete under 1800-talet. Flera av de professorer som var knutna till Karolinska gjorde betydande insatser för Akademien, t.ex. anatomen och antropologen Gustaf Retzius som blev flerfaldigt prisbelönt av Akademien. Han skrev även biografier över flera av Akademiens mest framstående ledamöter, som Linné, Sven Nilsson och Nordenskiöld.

Nordenskiöld blev en av 1800-talets mest berömda och beundrade vetenskapsmän och genom honom fick också Akademien en del av glansen kring de internationellt oerhört uppmärksammade polarexpeditionerna under seklets andra hälft. Nordenskiöld personifierade tidens syn på vetenskapsmannen. Han var för många en riktig hjälte och nästan en mytisk figur, djärv och oförvägen, med en styrka och beslutsamhet som försatte berg.

1900-talet

När Stockholm fick sin högskola 1887 som gradvis växte sig allt starkare förändrades Kungl. Vetenskapsakademiens position som forskningsinstitution. Många av Akademiens ledamöter bidrog starkt till uppbyggnaden av det nya lärosätet, t.ex. matematikern Gösta Mittag-Leffler. Flera av Akademiens institut införlivades efterhand med Stockholms högskola, men Akademien fortsatte ändock vara i centrum för vetenskapliga debatter och initiativ i Sverige. Akademien har t.ex. tidigt gjort insatser inom miljövårdsområdet och medverkat till framväxten av svenska nationalparker.

1915 flyttade Akademien in i de nuvarande byggnaderna i Frescati på norra Djurgården och året efter stod det nya närbelägna Naturhistoriska riksmuseet färdigt. Tidigare hade museet varit inrymt i Akademiens lokaler som dock i takt med att samlingarna växte blev allt mera trångbodda. Nära Akademien och Naturhistoriska riksmuseet låg flera andra naturvetenskapliga institutioner vilket medförde att hela området kallades Vetenskapsstaden. På senare tid har också Stockholms universitet förlagt sina huvudlokaler i Frescati. 1960 hade högskolan fått universitetsstatus.

Med Nobel in i rampljuset

Kungliga Vetenskapsakademiens moderna historia är starkt förknippad med Nobelprisen i kemi och fysik som Akademien alltsedan 1901 utsett pristagare till. Fr.o.m. 1969 har Akademien även delat ut priset i ekonomi till Alfred Nobels minne. Arbetet med att utse Nobelpristagare har på många sätt stimulerat Akademien och höjt dess status i det internationella vetenskapliga samfundet. Akademien har kommit i världens blickpunkt på ett annat sätt än tidigare genom den enorma mediala genomslagskraft som Nobelprisen har.

En ny fas

1972 förlorade Vetenskapsakademien sitt almanacksprivilegium som man haft sedan 1747. Man var nu tvungen att se sig om efter andra inkomstkällor. Som en form av kompensation för inkomstbortfallet erhöll man ett årligt bidrag från staten utöver de donationer och fondmedel som Akademien alltid mottagit från olika håll. Men det statliga bidraget betydde inte att Akademien förlorade sin självständighet. KVA är fortfarande en oberoende institution i den vetenskapliga världen.

För att komma i fas med den aldrig avstannande vetenskapliga och samhälleliga utvecklingen har KVA genomfört vissa förändringar de senaste decennierna. 1973 infördes en regel som automatiskt ledde till inval av en ny ledamot när en av de befintliga ledamoterna fyllde 65 år. Allt för att motverka den åldermässiga snedvridning som Akademien en tid lidit av. På 1970-talet började Akademien också att bli mera utåtriktad i sin verksamhet. En ny anda av öppenhet infördes. De tidigare helt slutna sammankomsterna andra och fjärde onsdagen i varje månad delades nu upp i två delar där även allmänheten fick tillträde till den avslutande delen, ett föredrag följt av en diskussion.

Under 1900-talet har ett par mindre förändringar i klassindelningen gjorts och 1988 antogs den nu rådande klassifikationen där Akademiens ledamöter är indelade i tio klasser.

Text: Gunnar Matti