Gregori Aminoff

Gregori Aminoff hade två karriärer, en som konstnär och en som vetenskapsman. Redan som skolpojke intresserade han sig för mineraler, som han samlade på. Den berömde polarforskaren Adolf Erik Nordenskiöld, som var professor i mineralogi vid Naturhistoriska riksmuseet, gav honom fritt tillträde till museets mineralsamling. Vid 22 års ålder hade Aminoff avlagt kandidatexamen.

Därefter växlade han till måleri, skrev in sig vid en känd konstskola och anslöt sig till De unga, en grupp unga målare som skulle bli mycket välkänd. Aminoff var framgångsrik och målade i Paris, London och Italien. Under en period studerade han för Henri Matisse.

Vid första världskrigets utbrott 1914 tog konstnärskarriären slut. Han återupptog sina vetenskapliga studier och avlade doktorsexamen 1918. Samma år introducerade han röntgenkristallografin i Sverige. 1923 blev han professor i mineralogi vid Naturhistoriska riksmuseet.

År 1926 gjordes upptäckten att elektroner kunde ge diffraktionsmönster på motsvarande sätt som röntgenstrålar, och 1930 introducerade Aminoff elektrondiffraktion i Sverige. Frågor rörande kristallers symmetri var centrala för Aminoff och det har påståtts att hans konstnärliga och vetenskapliga karriärer förenades här. I trettioårsåldern hade han också beskrivit ett stort antal nya mineral, särskilt från Långbans gruva i Värmland. Ett av mineralen, aminoffit, uppkallades efter honom.

Hans änka, Birgit Broomé-Aminoff, lät 1950 i sitt testamente upprätta en fond, Professor Gregori Aminoffs minnesfond, som skulle administreras av Kungl. Vetenskapsakademien. Ett årligt pris, Gregori Aminoffs pris, skulle utdelas för publicerade arbeten inom det kristallografiska området. Priset skulle kunna delas av flera pristagare.