Torsten Wiesel, 100 år av höjdpunkter

Utsida är en sak, insida en annan. Det är ett fårat ansikte som dyker upp på datorskärmen. Men glimten i ögat finns kvar och inombords känner han sig som 30 till 40 år.

– Fast när jag reser mig upp och ska ta en kopp kaffe så måste jag använda käppen. Då inser jag att jag inte är 30 längre. Min hjärna fungerar fortfarande bra men balansen är dålig, säger han via zoom från hemmet i New York.

Det var 1981 som Torsten Wiesel belönades med Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Han och kollegan David Hubel hade gjort banbrytande arbeten om synen och hur hjärnan behandlar information från ögat. Men när det började ryktas att upptäckten skulle kunna leda till ett Nobelpris blev han bekymrad.

– Det viktiga var att vi inte skulle bli distraherade i arbetet. Jag var orolig för att vi skulle tappa fokus på forskningen om vi blev berömda. Givetvis var det roligt att bli erkänd. Jag mindes ju hur Nobelpristagare kom till Karolinska och föreläste när jag studerade där. Nu skulle jag själv föreläsa för studenterna och det var naturligtvis en stor känsla av tillfredsställelse. Samtidigt är det svårt att ta sig själv på alltför stort allvar. Det finns ju så många andra begåvade personer som skulle ha förtjänat Nobelpriset men inte fick det.

En viss besvikelse kan han också känna över att forskningen inom hans område inte tagit ännu större steg framåt sedan dess. Hörselsystemet, hur information överförs till hjärnan när vi tar till oss musik eller lär oss olika språk, är sådant han skulle forska på om han hade fått starta om karriären på nytt.

– Där finns det fortfarande mycket om nervsystemet vi inte förstår. Om jag hade 100 år till så finns det många projekt jag skulle ägnat mig åt, men jag är lite för gammal nu, konstaterar han lakoniskt.

Dessutom skulle han gärna ha bidragit mer till kunskapen om människor med olika psykiatriska tillstånd. För det var så det började en gång i tiden. Hans pappa jobbade först på Långbro och sedan på Beckomberga sjukhus som chefspsykiatriker. Familjen bodde i en tjänstebostad innanför staketet och därifrån har han många minnen, både fina och mer vemodiga.

– Jag trivdes bra och hade god kontakt med patienterna. Men jag minns hur min far tog oss fem syskon varje julafton och gick omkring till de olika avdelningar och önskade alla god jul. Då blev jag ledsen för deras skull, för att de satt där ensamma. Jag tror att min far ville att vi skulle substituera deras familjer på något sätt.

Samtidigt tycker han att det som skett sedan dess är förskräckligt.

– Kritiken mot mentalsjukhusen var att folk hölls inspärrade som på fängelser, men efter att de stängdes har många blivit hemlösa i stället. Jag ser många individer som skulle må bättre av att bo på ett sjukhus. Samhället har kastat ut folk på gatorna och inte tagit fullt ansvar för att de tas om hand.

”Hela min omvärld förändrades”

Förmodligen väcktes intresset för hjärnan och dess egenheter redan där. Men det var först när hans egen bror blev sjuk i schizofreni som han bestämde sig för att satsa på en karriär inom medicin.

– Hela min omvärld förändrades av att se en så nära anhörig bli mentalt sjuk. När jag studerat färdigt arbetade jag själv som psykiater en tid. De behandlingar som fanns då var mycket primitiva och hade ingen rationell bakgrund eftersom man inte förstod hur hjärnan fungerade. De baserade sig inte på vetenskapliga fynd utan på tillfälliga observationer.

Men den forskning han sedan utförde i USA kom att ta ett helt annat spår. I stället för att hjälpa psykiskt sjuka har hans egna forskningsresultat fått klinisk betydelse för barn med synproblem. Fast det har inte stannat där. Som vetenskaplig ledare har han haft stort inflytande på många olika områden.

Under sin tid som rektor för Rockefeller University i början av 1990-talet engagerade han sig bland annat i jämlikhetsfrågor och anställde den första kvinnliga professorn på heltid.

– Man vill ju vara rättvis. Jag har alltid tyckt att det är fel både ur samhällets synpunkt och moraliskt att kvinnor inte skulle ha samma rättigheter och möjligheter som män, förklarar han.

Efter pensionen har han även sysslat med mänskliga rättigheter i stort, varit ordförande i The National Academy of Sciences Committee on Human Rights i USA och ledare för Human Frontiers Science Program. De senaste 25 till 30 åren har han framför allt ägnat åt att förbättra möjligheterna för forskare från olika länder och miljöer att mötas och samarbeta.

”En enda stor höjdpunkt”

När jag ber honom lyfta fram några höjdpunkter från sitt långa liv blir han först tyst en stund och utbrister sedan.

– Jag tycker att hela mitt liv har varit en enda stor höjdpunkt. Jag har alltid jobbat hårt och haft mycket tur. Det gäller att inse när möjligheterna kommer och ta vara på dem. Och det har jag nog lyckats med.

De flesta uppdrag är avvecklade vid det här laget. Så sent som vid 95 års ålder slutade han som ordförande för det forskningsuniversitet i Japan, Okinawa Institute of Science and Technology, som han hjälpt till att bygga upp med Rockefeller som förebild.

– Det är bättre att du bestämmer själv när du ska avgå än att någon ska säga ”nu Torsten är det nog dags”.

Hans råd till unga forskare är att vara öppna och göra sitt bästa för att fånga möjligheterna i flykten.

– Det kan hända att du har blivit utbildad och är specialist inom ett vetenskapligt område men sedan stöter du på en grupp som är världsledande inom ett annat område. Då ska du ha ett öppet sinne och ta chansen att lära dig något nytt. Sluta aldrig att lära dig nya saker, det gör livet mer intressant.

Det är också en devis han levt efter själv. Hela pandemin tillbringade han med att läsa böcker.

– Jag har fortsatt att läsa så mycket jag bara kan. På senare tid har jag kommit till uppfattningen att ju mer du läser, desto mer förstår du hur okunnig du egentligen är.

Konsert till hans ära

Födelsedagen ska firas ordentligt. Först blir det en middag med över hundra personer, därefter ett öppet forum på Rockefeller och till sist en konsert på Carnegie Hall med ett musikaliskt program han själv satt ihop. Förberedelserna har han lämnat till hustrun Mususa som skrattar lite uppgivet när jag frågar om det är mycket som ska hinnas med. För Torsten Wiesel finns det ett klart syfte med att fira de första 100 åren av livet.

– Jag vill ge något tillbaka till de människor jag arbetat med och visa dem min uppskattning. När jag var rektor på Rockefeller brukade jag kalla det för en ”scientific village”. Alla som arbetar där, även städerskorna, spelade en roll för att vi skulle kunna producera världsledande forskning.

10 juni bär det av till Sverige. Bland dem som vill få möjlighet att gratulera då finns Sveriges unga akademi, som han är hedersledamot av, Nobelstiftelsen och Karolinska Institutet.
Att bara lägga sig på soffan och vila har uppenbarligen aldrig varit någonting för Torsten Wiesel.

– Att pensionera sig är inte så roligt egentligen, säger han och förklarar varför han fortsatt att ta på sig uppdrag högt upp i åren.

– Det har kommit av sig självt. Jag har talat med folk som har problem och så har jag tänkt – där kan jag hjälpa till. Att engagera sig gör livet intressant. Du lever bara en gång och då gäller det att göra det bästa av möjligheterna som finns här.

Levt disciplinerat

Att han sluppit alltför många krämpor kan bero på att han har varit ”disciplinerad” som han uttrycker det. Inte ätit eller druckit för mycket. Länge joggade han också regelbundet. Som ung var han mycket skygg, närmast blyg. Men senare i livet har han kommit att uppskatta mötet med människor alltmer. Inte minst i samtalen med yngre studenter har hjärnan fått motion.

– När man träffar många unga begåvade personer måste man vara klar i huvudet.

Vill du läsa mer? Torsten Wiesel uppmärksammades även i Dagens Nyheter samt i en artikel i Life Science Sweden i samband med 100-årsdagen.