Fågelholkar i skogen ledde till guldmedalj

Det var egentligen en tillfällighet, eller kanske borde man kalla det för en lycklig slump. Lars Gustafsson hade fått jobb på naturvårdsenheten på länsstyrelsen på Gotland när en gammal studiekamrat hörde av sig. Han tipsade om att Lars borde åka och träffa Staffan Ulfstrand i Uppsala (välkänd professor och ornitolog).

– När Staffan hörde att jag var en galen fågelskådare från Gotland tyckte han att jag skulle börja som hans doktorand och titta närmare på halsbandsflugsnapparen.

Återvände till samma holkar

Sagt och gjort. Våren 1980 åkte han ner till Gotland och monterade upp 500 fågelholkar i lövskogen på södra delarna av ön.

– Flugsnapparna älskade de där holkarna. Avgörande för att projektet blev så bra var att de vuxna fåglarna och även deras ungar återvände till samma holkar. Det gjorde att vi kunde följa både föräldrarna och deras avkomma från ”vaggan till graven”, och se hur framgångsrika de var i att sprida sina gener till kommande generationer. Det var unikt på den tiden, berättar han.

Honor spanade in grannhanen

Det blev en avhandling för Lars Gustafsson och mängder med lärdomar att dela med andra. Entusiasmen går inte att ta fel på när han med tydliga gotländska diftonger berättar vad man lärt sig.

– Halsbandsflugsnapparna har en mängd olika egenskaper som är roliga och intressanta att studera. För det första visade det sig att fåglarna kan vara polygama. När hanarna parat sig en gång händer det att de sticker i väg till en annan hona och sjunger för den också. Men honan kan också vara otrogen och spana in grannhanen.

Fast det är inte vem som helst som lockar. Hanar med stora vita pannfläckar är att föredra. De har nämligen bra gener, bra kondition och kan jobba hårt och mata ungarna.

Kunskapen om de unika möjligheterna att studera en population fåglar spred sig snabbt inom forskarvärlden. Det kom doktorander och postdoktorander långväga ifrån. Och resultaten publicerades i välrenommerade tidskrifter.

Fåglar fick ryggsäck

– Vi satte på fåglarna en liten ryggsäck som mätte tid och dagsljus när de flög i väg till Afrika på vintern. Det gjorde det möjligt att beräkna exakt var de hade varit och vilken flygväg de tagit. Vi såg att de flög hela vägen ensamma och oftast vilade de på dagen och flög på natten.

Flygfärden från Gotland till södra Angola, Tanzania och Namibia tar nästan två månader. Anledningen till att fåglarna klarar av det är att de har en nedärvd genetisk mekanism som gör att de kan avläsa magnetfält, en slags inbyggd kompass.

– Det mest häpnadsväckande är att när de kommer till södra kanten av Sahara så vet de med sig att det inte kommer att finnas någon möjlighet att hitta käk och rastplatser på ett tag. Då flyger de i stället både dag och natt, 70 timmar i sträck.

Hela systemet hänger ihop

När en bekant studerade till läkare kom Lars Gustafsson på att man kunde ta blodprov och göra medicinska tester på fåglarna också. Det visade sig att de bar på en mängd parasiter och virus. De fåglar som utsattes för ansträngningar fick sämre immunsystem och kunde inte hålla parasiterna i schack på samma sätt. Det resulterade även i en mindre vit pannfläck, något som i sin tur innebar att de blev mindre populära bland honorna. De fick dessutom svårare att överleva än andra.

– Hela systemet hänger ihop på ett väldigt intrikat sätt, säger Lars Gustafsson som också sett hur klimatförändringarna delvis ändrat förutsättningarna för halsbandsflugsnapparna. På senare år har de börjat häcka tidigare än förut.

Lars Gustafsson har numera hunnit fylla 71 år och är professor emeritus vid Uppsala universitet. Men projektet på Gotland rullar på och går mot sin 46:e säsong. Som mest har det varit ett 40-tal studenter och forskare som arbetat där om somrarna. Och antalet fågelholkar är uppe i 2 500.

”Det är häftigt”

Att Vetenskapsakademien nu valt att tilldela honom en medalj kom som en stor överraskning och visst är han både glad och stolt.

– Det är häftigt och visar väl att jag har gjort någonting bra i alla fall.