Ett stort antal nya ledamöter valdes in i Vetenskapsakademien vid allmän sammankomst 12 januari i år. Såväl klasserna för geovetenskaper och biologiska vetenskaper som klassen för humaniora och framstående förtjänst av vetenskap har fått förstärkning.
Klassen för geovetenskaper
SVENSKA LEDAMÖTER
Anna Rutgersson är professor i meteorologi vid Uppsala universitet. Hennes forskning handlar om samspelet mellan hav och atmosfär, en viktig del av klimatsystemet. Forskningen inkluderar såväl processer i atmosfären, till exempel extremväder i kustzonen, som utbytesprocesser. Genom att mäta och analysera utbytet av till exempel värme, vattenånga och växthusgaser mellan vatten och luft så kan Rutgersson och hennes forskargrupp förbättra klimatmodeller som ger viktig kunskap om dagens klimatförändringar.
Den största delen av mätningarna som analyseras kommer från stationen Östergarnsholm, belägen utanför Gotlands östkust. Sedan 2003 är Rutgersson ansvarig forskare vid stationen.
Rutgerssons forskning har också riktat in sig på sjöars roll i kolets globala kretslopp. I jämförelse med hav så täcker sjöar en mycket liten del av jordens yta, men de släpper naturligt ut stora mängder koldioxid och metan till atmosfären. Forskarnas mål är att försöka bestämma mängden av växthusgaser som släpps ut och att förstå de processer som styr sjöarnas utbyte av gas med atmosfären.
Anna Rutgersson, Uppsala universitet
Raimund Muscheler är professor i kvartärgeologi vid Lunds universitet. Hans forskning handlar bland annat om solens påverkan på klimatet. Muscheler arbetar med spårämnen (så kallade kosmogena radionuklider) i iskärnor, sjösediment och trädringar. Dessa spårämnen gör det möjligt att rekonstruera tidigare förändringar i solaktiviteten och genom jämförelse med klimatrekonstruktioner kan Muscheler och hans forskargrupp sedan undersöka solens påverkan på klimatet på olika tidsskalor och under mycket olika klimatförhållanden.
Genom att jämföra radionukliddata från olika källor är det också möjligt att studera till exempel solutbrott tidigare än under den period för vilken vi har direkta observationer, liksom förändringar i det jordmagnetiska fältet och hur kolcykeln påverkas av klimatförändringar. Muschelers forskning öppnar för ett helt nytt och mer komplett synsätt på frågan om hur solen förändrats under de senaste tusentals åren och hur det påverkar klimatet. Utöver det är paleoperspektivet viktigt för att bedöma hela skalan av solstormar och de risker som är kopplade till dem.
Raimund Muscheler, Lunds universitet
UTLÄNDSK LEDAMOT
Maureen E. Raymo är Director för Lamont-Doherty Earth Observatory (LDEO), Columbia Climate School och G. Unger Vetlesen samt professor vid samma institution. Hennes forskning fokuserar på hur klimatet utvecklats under jordens senare historia och vilka faktorer som ligger bakom den utvecklingen. Hon har särskilt intresserat sig för hur havsnivåer förändrats sedan geologisk tid och sökt svar på frågor som: hur stabil var den antarktiska inlandsisen i nära geologisk tid när klimatet var något varmare? Hur snabbt kan inlandsisar smälta och därmed orsaka havsnivåförändringar? Finns det ”tipping points” i inlandsisars stabilitet och är dessa förutsägbara?
Raymo har tillbringat flera år med att samla data i fält, hon har planerat, lett och deltagit i ett flertal vetenskapliga expeditioner, främst till havs men även på land. Hon har belönats med en rad utmärkelser under åren, till exempel Wollastonmedaljen från Geological Society of London.
Raymos forskning har format vår förståelse om jordens naturliga klimatvariationer och många av hennes publikationer har influerat klimatforskare världen över.
Maureen E. Raymo, Columbia Climate School
Klassen för biologiska vetenskaper
SVENSKA LEDAMÖTER
Andrei Chabes är professor vid Institutionen för medicinsk kemi och biofysik vid Umeå universitet. Han forskar om DNA:s fyra olika byggstenar, så kallade dNTPs (deoxyribonukleotider). Nivåerna av dNTPs i cellen är noga reglerade. Om den naturliga dNTP-balansen rubbas gör DNA-kopieringsapparaten fel och mutationer uppstår.
Andrei Chabes undersöker vilka fel som uppstår i DNA vid olika former av obalanser i dNTPs nivåer samt hur dessa fel kan upptäckas och repareras. Resultaten kan både öka förståelsen för normalt åldrande och användas för att förhindra, diagnosticera och behandla cancer.
Han har bland annat studerat enzymet ribonukleotid-reduktas och hur nivåerna av dNTPs regleras i jäst. Forskningen visade att dNTP-nivåerna kraftigt höjs i jäst efter DNA-skada. De förhöjda nivåerna hjälper jästceller att överleva DNA-skador bättre, men på långt sikt medför de förhöjda nivåerna en ökad mutagenes, det vill säga fler mutationer i DNA.
Andrei Chabes, Umeå universitet
Marie Dacke, är professor i sinnesbiologi, vid Lunds universitet. Hon är mest känd för sin forskning om insekters navigationssystem. Redan under sin doktorandtid upptäckte hon ett unikt kompassorgan i spindlar. Därefter har hon i huvudsak använt sig av den sydafrikanska dyngbaggen som modelldjur.
Detta har lett till flera viktiga upptäckter, till exempel den första beskrivningen av hur ett djur kan använda sig av månljusets polarisation för att hitta rätt. Fortsatta studier har visat att dyngbaggar även kan navigera efter vintergatan nattetid.
Genom att kombinera neurobiologi, bioinformatik och matematiska modeller har hon även öppnat nya forskningsfält för andra. Vid sidan av sitt huvudspår har hon dessutom gjort andra observationer av insekter och bland annat upptäckt att bin kan räkna.
Marie Dacke, Lunds universitet
Mia Phillipson är professor i fysiologi vid Uppsala universitet. Hennes forskningsgrupp studerar immunsystemets funktion vid till exempel inflammation men även vid vävnadsskada eller organutveckling. I hennes laboratorium undersöks hur immunceller aktiveras vid inflammation och skada, och vad de sedan gör för att funktionen av den angripna vävnaden ska återställas.
Hennes främsta vetenskapliga bidrag har bland annat rört vilka roller olika immunceller spelar när blodkärl bildas och skador läks. Hon har exempelvis funnit hur olika immunceller hittar till syrefattiga områden, vilka dessa celler är, och vad de gör för att sätta igång nybildning av kärl och återetablera blodflödet.
Dessa upptäckter har sedan använts för att utveckla immunoterapier som får sår att läkas fortare, vilket ligger till grund för företaget Ilya Pharma vars terapi för sårläkning i hud och tarm ser mycket lovande ut. Företaget har gjort sina första studier i människa och nyligen fått ytterligare finansiering från Europeiska innovationsrådet.
Mia Phillipson, Uppsala universitet
Sören Nylin, är professor vid zoologiska institutionen vid Stockholms universitet. Under sin forskarkarriär har han studerat fenotypisk plasticitet hos insekter. Det vill säga att insekter har förmågan att ändra sin fysiska skepnad eller en specifik fysisk egenskap i olika miljöer, till exempel storlek eller utvecklingstid.
Han har särskilt intresserat sig för samspelet mellan insekter och växter och påverkan på artbildning och utdöende. Men även hur temperatur och dagslängd påverkar insekters livscykler.
Sören Nylin har särskilt valt fjärilsfamiljen Nymphalidae som studieobjekt och publicerat ett antal uppmärksammade arbeten om systematiken inom detta släkte av fjärilar. Han har dessutom gjort empiriska studier i laboratoriet av hur olika värdväxter påverkar fjärilsarternas tillväxt. En upptäckt är att fjärilar kan gå från att utnyttja många olika värdväxter till att bli mer specialiserade, men även kan utveckla sitt beteende i motsatt riktning.
Sören Nylin, Stockholms universitet
Christian Broberger är professor i neurokemi vid Institutionen för biokemi och biofysik vid Stockholms universitet. Han forskar om hur hjärnans celler arbetar tillsammans i nätverk, och fokuserar särskilt på nätverk som styr instinktiva beteenden som aggression, parning, föräldraskap, och sömn. De här nätverken utgår ofta från hypothalamus, en del av hjärnan som utvecklades tidigt under evolutionen, och inkluderar det neuroendokrina systemet (som styr kroppens hormoner).
Målsättningen med forskningen är att lära sig mer om hjärnans ”arkitektur”, och ta reda på hur olika beteenden uppstår och varför. Christian Brobergers forskargrupp har bland annat identifierat nervceller i hjärnan som är centrala för att utlösa aggressioner hos möss. De försöker också utröna varför vissa djurhannar är mer eller mindre intresserade av föräldrabeteende. I en artikel publicerad i tidskriften Cell för en tid sedan beskriver de en nätverksbaserad modell för manligt föräldrabeteende med utgångspunkt från artskillnader mellan möss och råttor. De studerar också vad olika former av kopplingar mellan celler betyder för neuronens förmåga att agera som individer eller i kollektiv.
Christian Broberger, Stockholms universitet
Klassen för humaniora och framstående förtjänst om vetenskap
SVENSKA LEDAMÖTER
Kathrin Glüer-Pagin är professor i teoretisk filosofi vid Filosofiska institutionen, Stockholms universitet. Hennes forskning rör sig inom framförallt språk- och medvetandefilosofi. Hon disputerade med en avhandling om centrala språkfilosofiska frågor om mening och normer. I den argumenterade hon mot det vedertagna antagandet att språklig mening är bestämd av normer; enligt henne kan språklig mening redogöras för utan hänvisning till normer, regler eller konventioner.
Glüer är en av världens främsta experter på den amerikanske filosofen Donald Davidson. I sina diskussioner av Davidsons filosofi fokuserar hon främst på grundläggande semantiska frågor om mening och tankeinnehåll, men hon är också intresserad av semantiska grundvalsfrågor och formell semantik i största allmänhet. Tillsammans med kolleger har hon utvecklat en ny semantisk teori för naturliga språk, växelsemantik, och visat hur den kan bidra till att lösa flera av de tyngsta utmaningarna i samtida språkfilosofi.
Ett annat område som Glüer har lämnat bidrag till är perceptionsfilosofi. Hennes variant av den doxastiska teorin är en ny filosofisk teori för visuell perception vars redogörelse för varseblivningars natur och semantiska innehåll förklarar deras speciella kunskapsteoretiska roll på ett mycket naturligt sätt.
Kathrin Glüer-Pagin, personlig webbplats
Max Liljefors är professor i konsthistoria och visuella studier vid Institutionen för kulturvetenskaper, Lunds universitet. Han disputerade med avhandlingen Bilder av Förintelsen. Mening, minne, kompromettering, om hur Förintelsen avbildats i konst och visuell kultur. Liljefors forskning har sedan framför allt rört sig inom tre områden: visuell historiografi – hur historiemedvetandet formas av och uttrycks genom konst och visuell kultur; biovetenskapens bildvärld – hur vetenskapliga bilder påverkar föreställningar om människan som biologisk organism och existentiell varelse; samt performativitet och kreativitet i möten mellan konsten och lagen. Liljefors insatser spänner från det egna ämnet konstvetenskap till samarbeten med filosofi, teologi, rättsvetenskap och medicin.
Liljefors nuvarande forskning handlar om en existentiell sida av vår relation till konst och estetik: hur konsten kan åstadkomma en inre förvandling i betraktaren och/eller utövaren. Denna förvandling kan tolkas som andlig men kan också ha läkande och rehabiliterande effekter. I ett nytt projekt, Skilda konstvärldar, finansierat av Vetenskapsrådet, undersöker Liljefors hur olika vetenskapsfält – medicin och konstvetenskap – närmar sig konstens transformativa förmåga på olika sätt. Parallellt arbetar Liljefors med utbildning och implementering av estetiska perspektiv i hälso- och sjukvård, bland annat i samarbete med Region Skåne.
Max Liljefors, Lunds universitet
UTLÄNDSK LEDAMOT
Matthew Collins är Niels Bohr Professor of Palaeoproteomics vid Köpenhamns universitet, Danmark och McDonald Chair of Palaeoproteomics vid University of Cambridge, Storbritannien. Han forskar om proteiners beständighet, hur de kan bevaras under tusentals år och användas för att besvara frågor relevanta för arkeologer och geologer genom att tolka proteinrester i arkeologiska och fossila lämningar. 2003 grundade han BioArCH, ett interdisciplinärt forskningscenter vid University of York där man specialiserat sig på att analysera arkeologiskt källmaterial med metoder hämtade från biologi och kemi. BioArCH kom att spela en stor roll vid utgrävningarna av både det romerska och det vikingatida York. Collins har också varit ledande i utvecklingen att använda nedbrytning av proteiner som ett sätt att datera inom geologin.
Han har vidare utvecklat metoden ZooMS (Zooarchaeology by Mass Spectrometry) som är ett snabbt sätt att artbestämma benfragment. Det har använts för att identifiera fynd av tidiga hominider och används i dag inom forensiska vetenskaper för att identifiera mänskliga kvarlevor där det inte går att göra med hjälp av DNA. Med utgångspunkt från sina proteinstudier studerar Collins också pergament från gamla skrifter och andra proteinbaserade material som läder och elfenben, för att undersöka hur dessa har producerats, handlats med och hur man ska bevara dessa material för framtiden.
Matthew Collins, University of Cambridge